No12.blogg.se

Jaha..en nedfrusen blogg som väcks till liv. För alltid?  Vem vet.. Kanske nu någon hinner tänka: " är detta blogginlägget vi alla väntat på?" Nej, det är det inte. Tidigt i somras (tror jag) skrev jag senast och då såg livet ut på ett sätt.  När jag nu skriver detta, så är livet något helt annat. 

 

Jag befinner mig i en karusell med en massa beslut som ska tas, många uppförsbackar (som att få veta att det "bara" är nio före mig på en lägenhet i slöinge), men även många nerförsbackar, då hjulen rullar lite lättare (som att få veta att man får komma och kolla på en annan lägenhet,  trots att man bara stått i kö en dag).  

 

Att stå i bostadskö för första gången, bara det känns    

konstigt.  Att köpa bil själv och sitta och förhandla om   saker som man inte har en susning om, är en  upplevelse.  Satt hos bilhandlaren och ber honom ta in  min peugeot from hell. Håller tummarna för att jag i alla  fall ska få ut 60 för den, varpå denna man säger nåt i  stil med: " alltså jag är ledsen, du kanske tycker jag är  hemsk nu, men du kan alltså inte få mer än max..ja..va ska jag säga. ..75! Jag hör mig själv säga med en röst som skulle föreställa rösten på någon som vet vad de pratar om: "ja, men det var väl ungefär det jag tänkt mig. .." Fick tillslut 70 och rattar gladeligen runt i min lilla clio istället. Tack till mannen på Gerts bilfirma. .han hade hjärtat på rätt ställe..och för det fick han en påse sviiindyra bullar från Statoil! 

 

Husera hos päronen då?  Det går väldans bra. Jag bor i mitt stora, gamla flickrum (som är bra mycket större än många lägenheter). Tyvärr sumpade syrran min snygga spräckliga lila färg som prydde väggarna,  så nu lever jag som i en tuggummimaskin med turkos väggar..men man sover gott ändå. Jo, här har jag alltid någon att prata med och blir mycket väl omhändertagen av m och p. Upp till detta finns mina syskon alltid bara ett samtal bort.  Love ya! Varannan vecka kommer så även de två som jag lever för och livet är då komplett. 

 

Vänner då? Vad vore livet utan er? Känns som jag för evigt står i skuld till er. Utan era ord, kramar och tålamod (när jag ältar en massa skit) så hade jag inte stått pall för detta "nya" liv.

 

Jobbet då? Samma där. Har världens bästa jobb, med världens bästa arbetskamrater.  De finns där, lyssnar, skojar och förstår.  Ni är guld värda! 

 

Som sagt, en massa detaljer om vad som lett till detta nya liv blir det inget inlägg om. Let's all live here and now...