No12.blogg.se

I torsdags var jag rastvakt och befann mig på konstgräsplanen som skolan har tillgång till. Planen är välbesökt och fotbollarna viner genom luften. Nya lekar/spel uppkommer hela tiden och precis när man som lärare kommit på reglerna fungerar så byts leken ut till en ny. Det är ett ganska häftigt fenomen, för från den ena dagen till den andra kan en ny lek med fotbollen dyka upp. Tillbaka till torsdagen då. Jag stod där med mitt roterande huvud, för att upptäcka eventuella gruff eller skador, samtidigt som jag småpratade med en mamma som var och hälsade på i klassen. Två tjejer i min klass kommer då fram och ett härligt samtal börjar. Tänkte låta er, mina kära läsare (som jag inte har någon aning vilka ni är, då ingen förutom sis någonsin lägger en kommentar ;) ta del av detta samtal...

 

Tjejerna: Matilda hur lång är du?

Jag: Vad tror ni?

T: 170

M: Ja, plus fyra.

T: Fniss..då är du längre än min pappa!

T: Vad önskar du dig?

M: Att mitt hus ska bli färdigt!

T: Okej, men typ i julklapp då?

M: Att mitt hus ska bli färdigt!

 

Skrattpaus

 

T: Varför vill du att huset ska bli färdigt..tycker du om att inreda typ?

M: Jo, jag tycker om att inreda, men jag vill mest att det ska vara färdigt bara för att vi ska kunna flytta in.

T: Okej, men skulle du vilja vara en Hollywood-fru då?

M: Näe...det skulle nog inte passa mig. Skulle du?

T: Nää..men jag skulle vilja vara rik! Vilken är din favoritkarusell på Liseberg?

M: Balder!!!

T: Men har du åkt Kanonen?

M: Ja, men den är ju över så fort, Balder är bättre!

T: Vilken är din favoritsport?

M: Fotboll!

T:Vilken fotbollsarena skulle du vilja åka till?

M (Blir lite ställd och kommer generat på att jag just i detta ögonblick inte kunde en enda arena. Slingrar mig och säger att jag hjar varit på en stor arena i Italien för 15 år sedan!)

T: Vilken är ditt favoritshoppingställe?

M: Jag har nog inget speciellt..jag handlar lite varstans.

 

Resten av frågorna har jag glömt, men visst är det bara så härligt med såna här samtal!

 

Nog om detta. Nu ska jag förkovra mig i Bermudatriangeln, så att jag kan ge lite vetenskapligt perspektiv till mina elever på måndag, som helt svalt alla härliga teorier kring detta fenomen (helt vanliga område i ett världshav?).

 

/M

 

 

 

För ett par dagar sen bestämde jag mig för att när huset är klart så ska jag bjuda mina kollegor på fika. När jag sedan kom in i klassrummet, kom jag på att jag även kunde lyxa till det lite med min klass. Så jag sa samma sak till dem. Ett jubel spred sig i rummet och olika förslag på denna fika började komma upp. Någon tyckte dessutom att jag skulle ta med mig hela klassen på 22 elever hem. Det sistnämnda hade iof varit mysigt, men inte så lätt att genomföra. Idag återkom vi till ämnet när en elev sa: "- Du sa ju att vi skulle få fika...va det sant??" Jag svarade eleven med att jag ju lovat detta och att de alltid kan räkna med att jag håller mina löften. Eleven svarade då: "- Men Matilda...kommer du flytta in i år?" Just då tänkte jag..." ja du...nog fasen ska vi in i år!!"

 

När vi ser tillbaka på byggtiden, så har vi helt klart haft våra hinder att hoppa över. Så om jag nu får tycka lite synd om oss så ska jag räkna upp dem här:

 

När bärlagret ( sten-grus-o sånt??..borde kallas stenlagret..) var på plats och allt var paddat (borde kallas plattat) var det dags för kantelementen (borde kallas kantbitarna). Dessa stora sockerbitsliknande cellplastbitar (för lekmän: * frigolitbitar, men detta ord är strängeligen förbjudet att använda ) sattes ihop och bildade en slags jättekakform där all betong skulle i. Han där uppe tänkte dock att det var dags för vår första prövning och drog igång lilla Adventsstormen. Denna storm lyfte vår kakform och blåste den käpprätt åt....suseå-hållet. Som tur var pajade vi inget för våra grannar... Vi (läs Johan med medhjälpare) fick då börja om och efter lite försäkringspill hade vi en ny kakform. Den10 jan (Ellens födelsedag) började Johan och min bror med jätte-legot av sten som skulle bli våra ytterväggar. Med grävaren som lyftkran stod de i kylan och slet. Då kom nästa prövning från han upstairs. Kylan med stort K infann sig och det var för kallt för limmet att härda (ja vi har ett hus som är gjort av sten och lim).

 

Efter kylan flöt det ändå på hyfsat, tills Johan nu i somras blev så dålig att han inte kunde göra något, men då denna blogg är min och inte Johan riktigt har koll på vad jag skriver här, så tänker jag inte räkna upp diagnosen som han till slut fick.

 

 

Nu är det dock full fart i huset och vi har haft god hjälp av många...hur vi ska tacka alla vet jag inte. Men några inflyttningsfester blir det iallafall.

 

Trevlig helg! //M

 

* frigolit är ett märke på cellplast. Så om man säger frigolit om cellplast så är det ungefär som att kalla alla bilar i världen för...typ Mazda.

För att återkoppla till mitt förra inlägg, då jag så blödigt gav mig in på vänskap, så har jag idag pratat med en gammal vän. När jag kollade min sms-statisik så hördes vi senast av den 27 juni och bestämde då att vi skulle höras. Detta är alltså snart tre månader och idag konstaterade vi att en sommar verkligen kan rusa iväg. Summan av kardemumman är dock detta: "Gammal vänskap rostar aldrig". Det är lite som en gammal cykel jag hade...en blå bättre begagnad bockastyrecykel (rosa styre dessutom). Cykeln (vänskapen) var en gång ny, funkade oftast felfritt! Efter ett tag var den just begagnad, men minst lika bra som alla andra nya cyklar. Vid något tillfälle i livet försvann den, men kom sedan tillbaka (cykeln befanns sig visserligen bara i Kvibille, medan vännen åkte till England, men ni fattar). Denna vänskap har sina rötter i lågstadiet nån gång och även om våra vägar till detta 30-åriga jordsnurr varit ganska olika, så lever vi idag väl hyfsat lika liv (bortsett från mitt föräldra-kooperativ).

 

Nu är lördag förmiddag iallafall inbokad och det ska bli mycket mysigt!

 

Fick även ett sms i eftermiddag, från en annan gammal vän. Gammal har den lyckats bli trots att vi inte fann varandra förrän i gymnasiet. Kan inte fatta att det är 14 år sedan...Hur som haver, så är denna vänskap en helt annan på nåt vis. Egentligen är vi två vilt skilda stjärnor på himlen. Som jag skrev till henne nån gång så är jag chokladboll och hon kexchoklad, jag powerballader och hon mjäkigt Lene Marlin-tjafs, hon globetrotter och jag.....strunt samma. Hon är minnuspol på mitt batteri och det är allt som behövs. Tjejmiddagen är inplanerad and I can´t wait.

 

Utöver dessa två har jag faktiskt några vänner till och en annan dag ska jag ägna några kryptiska rader åt er. Love you all...

 

M

Efter jobbet åkte jag och barnen en sväng till huset. Nu händer det grejer och jag blir lika förbaskad på mig själv varje gång jag glömmer kameran. Köket hade nu fått luckor på de flesta skåp och man börjar få klart för sig hur allt kommer att se ut. Känslan är obeskrivlig! Från början hade vi tänkt oss ett mörkt kök, för att lyfta husets vita stenväggar. Det blev dock ikeas nyhet "Sofielund" som är ett gråbetsat valnötskök. Till detta valde vi svart bänskiva. Alla vitvaror är inbyggda, förutom ugn och mikro (om de nu ens räknas som vitvaror). Ser framemot att bjuda hem familj och vänner och bjuda på nåt halvfabrikat som jag är bäst på att tillaga!

 

....Hoppas att mina vänner inte tror att de är bortglömda. Ni är alla speciella för mig och även om jag skulle kunna vinna nobelpris i att inte ha tid att umgås med folk, så är ni allt annat än just glömda. Att jag inte hälsat på min syster i Gbg sen typ maj förra året, ligger överst i min skämshög och något jag måste ta tag i. Sorry alla...Köksluckan...

I veckan hade Getinge samhällsförening tagit beslutet att bjuda alla som vill till cirkus. Känns inte som att det är så ofta som något faktiskt är just gratis nuförtiden. Efter noga övervägande om lille F var cirkusmaterial eller inte, så befann vi oss på cirkusens läktare, rad ett. Som vuxen har man tyvärr oftast ganska höga krav på en sådan här tillställning. Denna cirkusen blev klart godkänd, men inte mer. Kan dock tänka mig att alla män som var i tältet denna kväll skulle kunna ge showen MVG, då den inleddes med en akrobatbrud i nätstrumpa och string. in fact, så ägnade vi de första tio minuterna åt denna böjbara varelse och hennes tudelade rumpa i nåt sorts spindelnät.

 

Då cirkusen hette "Cirkus Skratt", så kunde ju vem som helst (utom möjligtvis en person) räkna ut att tillställningen skulle innehålla en del clowner, vilket iof är ganska vanligt förekommande på cirkus. Trots detta så lyckades en vuxen ?! tjej i 20-årsåldern ändå utbrista "Nä, nu kommer den jä-la clownen också!" Detta var tydligen ett utrop som grundade sig i hennes clownfobi (min tolkning). Jag svalde och fortsatte att försöka få F intresserad av showen. När nästa clown kom in och började plocka barn ur publiken, så utbrister den vuxna?! människan: Nä, nu kommer den jä-la clownen att mörda barnen. Jag svalde två gånger och registrerade att min dotter nog inte hört det hon sa. När den första clownen kom in igen, iklädd ballerinakjol så utbrister hon: "Se, han är f-n gay också!".

 

Hade denna lilla tjej gjort ännu ett uttal om dessa clowner, hade jag nog inte suttit tyst. I efterhand kan jag bli sur på mig själv för att jag inte sa något. Vad hon hade där att göra vet ingen...antagligen inte hon heller.

 

Stay at home the next time!

 

/M

Detta väggord kanske man skulle haft någonstans...helt klart i samma klass som "Yippi-ka-ey mother..."...

 

För någon vecka sedan infann hela familjen Karlsson sig i en golvaffär i Falkenberg. Den lille vilde sonen, somnade enligt planerna, och det var dags att förkovra sig i utbudet av golv. Som en nyckelpiga på nån bilreklam sa "shit- pommfritt"! Grundtanken som vi från början hade med ett mörkt trägolv (typ nån nyans av brun) blev istället mer i färg med Snövits hår (ebenholts eller vad de nu säger i filmen). Mörkt blev det..mycket mörkt...och mycket fint! Utöver detta har familjen snöat in på heltäckningsmattor! För er som nu tror att vi tagit en tur med tidsmaskinen och inte riktigt hittat hem igen, så kan jag bara säga, att det kanske är så. Men känslan av det mjuka och varma under fötterna väger liksom tyngre än det sterila "typisk-svensk" vanliga. Bli inte rädda nu, det är sovrumsdelarna som blir klädda med denna matta från himlen och de stora ytorna blir då snövits-golvet. Badrummen då...inte helt lätt! Har redan hunnit ändra mig...kanske blir heltäckningsmatta där också ;)...

...kan man antingen sitta inne med levande ljus och mysa eller kan man gå ute och leta efter bortsprugna hästar som tagit sig friheten att gå in till Getinge. Efter poliskontakt ("Hej, jag heter Matilda Karlsson och jag passar mina föräldras gård och hästar som är på sommarbete. Nu har jag dock slarvat bort hästarna...Kajsa på ledningscentralen: Okej..det är lugnt, jag vet var de är. Vi hade jobb med dem halva kvällen igår!")  fick vi dock veta att de igår kväll blivit omhändertagna.

 

Tänkte säga till syster och föräldrar: You owe me one!...men antar att eftersom vi bott gratis hos päronen i si sådär ett kvartal , kanske det gör att det typ står lika.

 

// en icke-häst-älskare

Kanske är det inte så många som skulle sätta ordet "drömtomt" i samma mening som Slöinge, men i Slöinge har jag spenderat halva mitt liv och har ingen avsikt att byta ut det. Om man skriver in orten "Slöinge" på wikipedia (ja, det är faktiskt möjligt) så kan man inledningsvis läsa följande: 

 

"Slöinge är en tätort i Falkenbergs kommun och kyrkbyn i Slöinge socken i Hallands län. Det finns relativt många flerfamiljshus (30 procent av de boende). Befolkningsutvecklingen har varit positiv under de senaste årtiondena. Slöinge har en låg- och mellanstadieskola, ett ålderdomshem, förskola, daghem samt vårdcentral.^"

 

Slöinge är som Getinge (barndomshålan), fast lite bättre på något sätt. Sen är jag väl inte helt besticklös i lådan, självklart hade jag kunnat tänka mig nån strandtomt i ett varmt land någonstans, men om jag begränsar min dröm inom en normal rimlighetsnivå, så är vi helt på banan!

Nog pladdrat om Slöinge a.k.a Lazytown.

 

Efter tre års drömmande, ritande, skissande, drömmande, förnekande, ritande igen, så var vi tillslut igång på vår tomt. I januari (tror jag) stod "plattan" färdig och huset som kom i stora stenblock (jättelego för vuxna) kunde börja byggas. Egentligen skulle väl den här bloggen satts igång då, men varken tid eller ork har infunnit sig. Under ett års tid har vi levt som beduinerna i Saharas öken, kringflackande (förutom ett vinterstopp i Ugglarp) fram och tillbaka mellan våra föräldrar som öppnat sina hem, kylskåp och en massa annat för oss. Hur vi ska kunna tacka dem, står nog skrivet i stjärnorna. Självklart var det inte tänkt så från början, men livet blir väl aldrig som man tänkt sig...tror jag. Beduin-livet börjar gå mot sitt slut och skönt är väl det, då "we had it up to here" med detta sätt att leva.

 

I onsdags var vi och valde alla golv, klinkers, mattor osv och känslan var otrolig...

Så här såg "huset" ut den 13 januari.

 

På återseende...

Hur börjar man en blogg egentligen? Ska man skriva något fyndigt eller klatschigt som fångar läsaren direkt eller kan man bara skriva för skrivandets skull? Vilket det blir överlämnar jag till en eventuell läsare av denna blogg (om det någonsin kommer vara någon, förutom min underbara dotter E).

 

Att försöka börja i någon sorts kronlologisk ordning, torde vara lika svårt som att få in en giraff i Stig-Helmers bil, så jag ber om överseende med detta.

År 2011 lyckades vi med bedriften att gifta oss och en vecka efter det rensa hela vår gård för försäljning. Hur kunde det då bli så här? Jo vi "bestämde" oss för att ett bröllop nog var nästa steg i vår relation (efter nästan 14 år tillsammans och två barn). Då min blivande make var (är?) lite av en bröllopsmotståndare, så möttes vi halvvägs och slängde ut frågan till mina föräldrar om vi fick gifta oss på deras gård. Efter ett snabbt ja från dem, började vi smida planer. För att göra denna del av historien kort, så kan jag sammanfatta den underbara dagen såhär:

ca 85 gäster var bjudna och alla kom (utom ett snabbåterbud samma dag). Klädseln var frivillig och vi fick se både långklänningar och shorts. Vigseln var i trädgården och festen uppe på det gamla halmrännet som maken m fl så omsorgsfullt förvandlat. Kvällen belv fantastisk och fotona ifrån kvällen ligger oss varmt om hjärtat.

 

Några månader innan denna oförglömliga dag, ringde jag en mäklare i Falkenberg och sa att vi var sugna på att sälja vår gård. Vi bestämde en dag och vid det första mötet drog mäklaren i gång karusellen. Lite paffa men ändå förväntansfulla konstaterade vi att vi närmade oss en ny ruta i vårt liv.

De som var intresserade var inte många, men en liten familj fastnade för "vårt hem" och det räckte ju. Vi lämnade gården efter mycket slit och röjande, då stället var ett dödsbo när vi köpte det. När jag ser tillbaka på dessa veckor, så vet jag inte riktigt hur vi lyckades, med det gjorde vi.

 

I samma veva skaffade vi oss vår drömtomt....

 

Om jag fortsätter detta, mitt första inlägg,  så är det kanske risk för att jag överskriver någon sorts "bloggkodex" gällande hur mycket man faktiskt får rabbla på såhär inledningsvis.

 

Så hejdå från mammas kök (och varför jag sitter här är får jag babbla om en annan gång)

 

Matilda