Riverstreetfive...
Hur börjar man en blogg egentligen? Ska man skriva något fyndigt eller klatschigt som fångar läsaren direkt eller kan man bara skriva för skrivandets skull? Vilket det blir överlämnar jag till en eventuell läsare av denna blogg (om det någonsin kommer vara någon, förutom min underbara dotter E).
Att försöka börja i någon sorts kronlologisk ordning, torde vara lika svårt som att få in en giraff i Stig-Helmers bil, så jag ber om överseende med detta.
År 2011 lyckades vi med bedriften att gifta oss och en vecka efter det rensa hela vår gård för försäljning. Hur kunde det då bli så här? Jo vi "bestämde" oss för att ett bröllop nog var nästa steg i vår relation (efter nästan 14 år tillsammans och två barn). Då min blivande make var (är?) lite av en bröllopsmotståndare, så möttes vi halvvägs och slängde ut frågan till mina föräldrar om vi fick gifta oss på deras gård. Efter ett snabbt ja från dem, började vi smida planer. För att göra denna del av historien kort, så kan jag sammanfatta den underbara dagen såhär:
ca 85 gäster var bjudna och alla kom (utom ett snabbåterbud samma dag). Klädseln var frivillig och vi fick se både långklänningar och shorts. Vigseln var i trädgården och festen uppe på det gamla halmrännet som maken m fl så omsorgsfullt förvandlat. Kvällen belv fantastisk och fotona ifrån kvällen ligger oss varmt om hjärtat.
Några månader innan denna oförglömliga dag, ringde jag en mäklare i Falkenberg och sa att vi var sugna på att sälja vår gård. Vi bestämde en dag och vid det första mötet drog mäklaren i gång karusellen. Lite paffa men ändå förväntansfulla konstaterade vi att vi närmade oss en ny ruta i vårt liv.
De som var intresserade var inte många, men en liten familj fastnade för "vårt hem" och det räckte ju. Vi lämnade gården efter mycket slit och röjande, då stället var ett dödsbo när vi köpte det. När jag ser tillbaka på dessa veckor, så vet jag inte riktigt hur vi lyckades, med det gjorde vi.
I samma veva skaffade vi oss vår drömtomt....
Om jag fortsätter detta, mitt första inlägg, så är det kanske risk för att jag överskriver någon sorts "bloggkodex" gällande hur mycket man faktiskt får rabbla på såhär inledningsvis.
Så hejdå från mammas kök (och varför jag sitter här är får jag babbla om en annan gång)
Matilda
