No12.blogg.se

Inget är som väntans tider...i själva verket har jag ett par bra anledningar till att blogginläggen uteblivit den senaste tiden. Det ena är planering och plock inför barndomsvännens fantastiska möhippa.  Möhippan som gick av stapeln i lördags och varade i si så där 17-18 h var mycket lyckad och det kändes som att blivande bruden var nöjd. Den andra anledningen är att mannen lagt beslag på datorn. Men nu så! Vad ska jag då ägna dagens rader åt. Kanske ska börja med det här som alla gör..tar tag i sitt liv då och då. Jag kom på att jag skulle ta tag i mitt liv, eftersom det kom över mig att jag om en månad förväntades kunna spela 90 minuters fotbollsmatch. Jag har därför sprungit, dock ej så långt som jag trodde att jag skulle orka. Jag har promenerat och hör och häpna..gjort situps...denna urtråkiga skitövning, som säkert inte ens hjälper till för att få bort irriterande put/fd bebisbostad/ julmatsförvaring. Men men...skit i, som mina elever brukar säga. Jag har inte direkt tänkt på min kost, mer än att kanske en portion eller två mindre räcker. Man måste ju inte sitta och trycka i sig mammas supergoda lördagsmiddag efter att alla andra slutat äta. Att det kan vara så gott med ugnspotatis tex...Men så har jag nu fått beskedet att matchen inte blir av pga att vi gamlingar inte får ihop något lag. En del av mig blev såklart besviken, självklart vill man ju träffa det gamla laget, men kunde absolut tänkt mig att spela kubb, dart eller nåt i stället. Den andra delen av mig som då faktiskt fattat att konditionen kanske skulle räcka till en 2x 15 minuters match, om denna tid då dessutom grundar sig på att ev ruscher eller för snabba spelvändningar vore förbjudna, firar lite smått. Tänker jag då lägga ner allt...nä. Som en kompis brukar säga..om man ska slippa ligga i vassen i sommar så måste ju något göras. Jag firade idag dock lite att jag skulle slippa dö i en mjölksyre-attack och tog därför både veteskiva och kaka till kaffet idag! 

 

What else? Jo, vi (läs Johan) har ju börjat på infarten och framsidan. om ni sett på facebook så har min plats i äktenskapet lite ruckats på till förmån för två stora maskiner. En grävmaskin på larver (mycket noga att säg larver och inte hjul eller annat runt föremål) och en mindre grävare. Inte för att hänga ut mannen på något sätt (eller jo det tänker jag visst) så i vanliga fall måste han bara precis vila lite eller se på 112-på liv och död. Den senaste tiden har dock detta beteende förändrats och mannen studsar glatt ut ur bilen, in och byter om och sedan förenas han med en av dessa maskiner. Inne står jag och en rabiat son som helst skulle åka med hela tiden. Tyvärr Folke...men när du blir äldre kan du också byta ut din fru mot två grävmaskiner! Tänk vad fruarna måste varit uppskattade förr..hur svårt hade det varit att konkurera ut en spade...

 

Avslutar med lite jobbprat. Har suttit hela dagen och rättat nationella prov. Ett prov var att eleverna skulle skriva en berättelse om en dröm, verklig eller fantasi. Blev lite varm i hjärtat när jag läste en tjejs berättelse. I drömmen blev hon upphämtad av en privatchaufför och fick veta att hon var Hollywood-stjärna. Hon skulle direkt till USA för att spela in en film. När sedan filmen hade premiär så fick hon dela ut VIP-biljetter till familjen. Hon avslutade berättelsen ungefär så här: " ..och längst fram skulle min lärare Matilda få sitta!" 

 

Den avslutningen kommer jag leva på ett tag!

 

/Matilda

 

 

När jag idag äntrade min kära köksö, efter att barnen utspisats med mellanmål, fick jag mig en liten chock. Läste aftonbladet och rubriken: "Nu är Hanson tillbaka- 16 år efter MMMbop!" 16 år?! Fick en sån där flashback som man ser i amerikanska filmer, sånt där flimmer och en massa bilder svischar förbi under en millisekund. Tänk att man är med om att Hanson återförenas efter 16 år. Hur gammal är jag då? Minns alla stunder med mina fina vänner, som nu kan känna sig lika gamla som jag själv gör. Man hoppade och dansade till denna fantastiska dänga och sjöng och sjöng utan att egentligen ha koll på mycket mer av texten än just MMMbop...

För om det finns någon i min läsarskara som kan hålla handen på hjärtat och säga att ni kan kommande första vers i MMMbop, så ska jag...vet inte..börja springa på det förbaskade löparbandet. Vänligen läs:

Hur kan då tre ungar från USA för det första bli födda med precis lika mycket talang och musikalitet, sedan dessutom lyckas skriva en låt som egentligen är rappakalja och lyckas få den att bli listetta i 27 länder? Vem är det som bestämmer att vissa bara lyckas? Jag menar jag och mina syskon hade egentligen alla möjligheter. Vi var tre syskon, precis som Hanson-bröderna. Visserligen bara en kille, men så långhåriga som Hanson-bröderna var så borde det ju väga upp. Musikaliteten då? Jo vars, nog skulle vi nog kunna dra ihop några bitar. Syrran sjöng ju vackert på mitt bröllop och på en fest med karaoken, tog brorsan i från tårna när han sjöng "we are all the winners" med Nick Borgen (förlåt). Jag själv har ju haft lite av en karriär inom bröllopssjungeri. Fast när jag räknar ut vad min själva timpeng för dessa framföranden blev, om man räknar med allt övande innan, så slutar jag nog visserligen på ca 38 kr/h + eget utlägg för bensin, så något levebröd pratar vi tyvärr inte riktigt om. När det gäller instrument, så var jag ganska hyfsad på fiol. Spelade i fyra år och tog mig från "köttbullar med lingon" till "födelsedagsvals för Mona", utöver detta sitter "äppelmelodin" på keyboard i ryggmärgen och den kan jag slänga fram när som helst. Kan med en hand även spela ex. "Diana" eller psalmen "Blott en dag". Brorsan hade några år med gitarren och lillasyster, med tanke på hur hon var som liten skulle säkert kunna gå loss på vilket trumset som helst och få det att låta trovärdigt. För vad jag kan minnas så var hon aldrig riktigt inne på någon instrumentell bana, hon hade fullt upp med att mess up my life!...Artistnamn skulle ju kunna varit "Jo-Hanson", hyfsat internationellt, men ändå med en svensk klang. Hansons första platta (?) hette "Middle of nowhere" och med tanke på att man vuxit upp i Getinge/Rävinge, så känns ju inte den titeln helt främmande heller.  

 

Men men, jag får väl finna mig i mitt öde och konstatera att jag har det väldans bra, trots brist på listettor och grammys. När jag tänker efter så hade det nog varit svårt att få till en återförening ändå, med tanke på att en av oss bor i Slöinge, en i Göteborg och en i Landa,Kungsbacka. Så det var nog lika bra att karriären aldrig tog fart!! 

 

;)

 

 

/M

Jahopp, då var man tillbaka igen. Trots ett fantastiskt lov, utan kräkningar, förkylningar eller annat skit (i dubbel bemärkelse), så kände jag mig idag väldans trött. Kan också ha att göra med att jag igår ödslade min tid på Maria Wern. Ca en kvart in i filmen (?) konstaterade jag att vi nog redan sett den och började dividera om det var Mimmi i Tre Kronor som var mördaren. Trots detta satt vi framför TV´n ända tills även nyheterna varit. Varför? Jag är i vanliga fall av den uppfattningen att man kollar färdigt, annars är ju tiden man lagt på filmen helt bortkastad. Men denna hade vi ju sett...När vi väl kom i säng, så har jag fått ett psykbryt på ett spel i mobilen..ett sånt där där man ska få bort en massa juveler i olika färger. Har hållt på med samma level i veckor nu och jag håller på att bli galen. När jag kört denna "bana" ca 20 gånger utan resultat, så gav jag efter för sömnen. Som grädde på moset kom det sen en ledsen liten kille tassandes i natt och kröp ner jämte mig. När jag precis somnat om stod dottern och knackade mig försiktigt på axeln. När jag väl vaknat till och konstaterat att jag blev nästan lika vettskrämd som den gången mannen uppenbarade sig i spegeln när jag borstade tänderna. Alltså jag stod i mörker på toa, borstade tänderna, böjde mig ner för att spotta, samtidigt som jag satte på vattnet. Jag hörde därför inte när mannen kom in. När jag sedan reser mig upp och ser hans nuna i spegeln så skrek jag lika mycket som hon som vann i Paris Hiltons program BFF (pinsamt att man ens såg det programmety en gång!). Tillbaka till ämnet. Alltså Maria Wern, mobilspel, son, dotter, väckarklocka, 21 elever som haft påsklov, nationella prov X 2 och jag känner mig som en utsketen äpplaskrutt! Har dock fått i mig två bigsize-koppar med kaffe och har börjat fundera på om man kanske någon kväll, eventuellt om tid finns, skulle kunna överväga att testa gå/springbandet. Varför? 

Jo, jullovet sitter fortfarande runt magen och när vi har en sommar på ingång, så kanske man skulle försöka ta ett par pannor runt midjan. För att slippa ligga i vassen menar jag... men som sagt..får se om jag hinner :)

 

Synes!

 

/M

Så är det äntligen påsklov. Tyvärr brukar detta lov ha förmågan att ta slut innan man ens märkt att det börjat. Påsken då? Jo , vars här kommer den.

 

Skärtorsdagen. En någon förkrympt kompisskara träffades hemma hos mig. Egentligen är vi sex tjejer (japp, vi var tjejer när vi var 14 och kommer vara tjejer tills vi är 80), som slog våra påsar ihop under den härliga högstadietiden. Vad vi gjorde då tänker jag inte ta här, men det känns väldigt härligt att vi fortfarande kan ses och ha jättetrevligt/roligt tillsammans. Men med en tjej på semster och en sjuk, så var vi i torsdags alltså bara fyra. Hela kvällen satt vi runt bordet och pratade om då, nu och framtid. Lovely! Tyvärr hade en av tjejerna en förmåga att fylla mitt vinglas lika fort som det var tömt och när sonen nästa morgon stod och drog mig i tårna kl 6.30, gjorde både ålder och familjeliv sig påmint. Summan av kardemumman: Skit i det. Ha så kul och trevligt du bara kan och låt kompisen gå loss på karaffen. Se bara till att ha en skål med jordgubbar och en liten, liten dvd-spelare som man kan ha i sängen. Sätt sonen med dvd´n och jordgubbar jämte dig och slumra med ett halvt öga öppet!! 

 

Långfredagen: Som den kassa kocken jag är, hade jag inte lagat mat till  fyra pers på skärtorsdagen, utan till typ 16. Detta innebar att vi stor men en stooor laddning kycklinggryta med spenat och soltorkade tomater samt en hög okokt färskpasta. What to do? Ringde mamma och bjöd hem dem till kvällen. Fram med fina påskdukningen igen och på med maten. Joinade pappa med ett glas vin, men erkände motvilligt att det smakade aningen bättre på skärtorsdagen. Konstigt.. Till kaffet slängde jag fram fläderparfaiten som blivit över och när det var dags att lägga sig var det inga problem alls faktiskt.

 

Påskafton: Eftersom sonen somnat kl 18.30 på Långfredagen, så stod han denna morgon kl 06.15 och drog mig i tårna. "Maaatiiiilda, Fokke äta frusko!" Upp ur sängen och på med min one-piece som skulle kunna skrämma i väg vilket spöke som helst. Efter att jag utspisat honom, väckte jag övriga familjen, kom ihåg att byta om från onepiece till något annat som ej skulle hamna under paragrafen " förargelseväckande beteende" och jag och dottern drog till Ica för att handla inför kvällens sammankomst. Väl hemma, drog jag fram min 12 meters dammsugarslang och svängde över mitt fina, men ack så skitsynliga svarta, golv. På eftermiddagen åkte påskdukningen fram för tredje gången och sedan var det dags att fixa med käk. På kvällen kom min kära, bästaste vän J med bihang. Bihanget hade slagit på stort och hade med sig oxfilé. Så efter en trerättersmiddag och sedan en bastu, var vi aningen sega och vid 2-tiden intog vi vågrätt läge. 

 

Påskdagen: Efter att ha utspisat nattgästerna med frukost och de lämnat riverstreet, så intog vi slappaläge. Jag konstaterade varsamt att tiden då man kunde inta "druva" (för övrigt en kompis härliga benämning på vin) tre dagar i rad, är förbi. Så när det var dags för påskbuffe´ hos mor och far på kvällen, så erbjöd jag mig vänligast att köra. 

 

Annandagen: Lunch och härlig promenad ner till stranden hos svärföräldarna och på kvällen grillade vi rådjur och njöt. Vinet kom fram, men denna gång var det rådjuret som fick bada i det!

 

För någon dag sedan sa jag till någon att inte påsken är så speciell längre. Det stämmer i och för sig. När det begav sig planerade man ju upp påskafton på nyårsdagen..ungefär. Men egentligen har den påsken varit väldigt speciell. Jag har haft förmånen att få träffa flera av de vänner som ligger mig varmast om hjärtat. Jag och Johan har knutit nya vänskapsband och vi har träffat våra familjer och umgåtts med våra guldklimpar. Så visst är påsken speciell ändå.

 

Lav jo åll!

 

/M