Vabuari och bloggdvala..
Ja denna magsjuka. Tänker inte ens ge den mer bloggutrymme än så här.
Ovanstående kräktillstånd är dock orsaken till att bloggen varit allt annat än aktiv. Vad har då hänt sen sist? Vi står inför ganska stora förändringar just nu, men är helt säker på att det bara kommer positiva saker ur det här. Vi avslutar ett kapitel och vänder blad. För er som förfärat spärrat upp ögonen,kan nu sakta sluta dem till normalläge igen. Det är inga familjära förändringar, mer arbetsmässiga. Mycket jobb, men antagligen värt det i slutändan. För om man inte tror på ett liv efter detta, så är det faktiskt så att man måste ta tag i det vi gör här och nu, imorgon kan det vara för sent. Att vara så här kryptisk är inte likt mig, men då förstår ni kanske också att inte denna förändring handlar om mig..så mycket i alla fall.
Mellan kräktillstånden, hade vi en kort period av friskhet och då hade vi barnkalas för Ellen. Tjugo 7-8 åringar intog riverstreet five och det med besked. När en av de sista gästerna hade kommit och hans mamma stod och hängde upp hans jacka så sa en av de bjudna tjejerna: "Det här var ju inget roligt kalas, halva skolan är ju bjuden!!" Kalaset hade då varat i ca 5 min. Som tur vara hörde inte Ellen detta och det verkade inte påverka feststämningen något nämnbart. Det är dock intressant att betrakta hur ens hem går från städat och hyfsat inredningspiffat till en blandning mellan boxningsring, löparbana och allmänt förfall! Efter att ha utspisat alla tjugo med hemgjord pizza och diverse olika danslekar betats av så var det dags för filmmys. Bort med soffbordet och fram med alla kuddar och täcken som fanns. Smågodis och chips, nyinköpta plastskålar från matöppet och lugnet var ett faktum. Lugnet stod sig dock inte genom hela filmen, men nästan. Mitt kära hus utstod ännu 45 min halabaloo, men ca 20.45 var tystnaden ett faktum. Är det då värt det? Ja. Pga vårt liv i kappsäck och husbyggande, så har dottern fått vänta länge på sitt kalas. Hon har dock under denna period varit bjuden på många tillställningar. Jag kände därför att det inte var mer än rätt att bjuda denna mängd barn. Om dottern var nöjd? Åh, ja och jag tror även att de andra var det. Barn är ju härliga i den åldern...
Idag är det onsdag och jag blickar med glädje fram emot helgen och "daten" med två kära vänner som vi träffar alldeles för sällan. Kan vara avståndet...att gå fem hus längre bort på gatan kan ju vara en pärs! Skämskudde....
Kör försiktigt!
Kram M
