Jullovsavslutning...
Idag är det jullovsavslutning. Vad innebär då detta? (För att få en tydlig överblick så kör jag nu punktform.) Jo det innebär...
- ...att jag måste fixa håret varje dag.
- ...att jag måste försöka komma in på någon sorts avvänjningsklinik för "vänner-beroende". Tänk vad lätt en dvd-box kan få in någon i fördärvet...
- ...att barnen måste komma i säng i tid, vilket innebär en småsur 8-åring och en speedad 3-åring som nog måste bindas i sängen, då han nog inte ens förstått syftet med att sova once in a while.
- ...att jag inte kan slå ihop frukost och lunch till frunch längre, eller den andra varianten lunch och kvällsmat, lullsmat.
- ...att jag måste köra bil varenda dag (vilket är det tråkigaste I-landsproblemet i världen förutom att plocka disk)
Men men..all good things come to an end och så värst synd om mig är det inte. Jag lämnar onepiecen för ett jobb jag älskar och vardagen är trots allt inte så dum.
Nog om detta. Det har ju varit jul. Denna millisekund som kallas julafton var trevlig på alla sätt och både barn och vuxna var nöjda. Jag slipper yttra svordomar över min gamla kassa mobil och mannen slipper se ut som de första upprättgående aporna nu när han fått en ny rakapparat (tror iofs att jag är den som mest haft ont av skäggväxten). Dottern bygger med det genus-motstridiga "lego-friends" och sen den dagen har hon bara gått i prinsessklänning och klätt sig i rosa (märkte ni hur jag fick in lite genus-ironi bara sådär). Sonen då...jo han han krockar grävmsakiner och lastbilar som aldrig förr och jag väntar spänt på dagen då han inser att duplo faktiskt är roligt att bygga med, inte bara slänga ut och simma i.
Hur har vi det då i huset? Helt förträffligt faktiskt. Jag njuter varenda dag och nyper mig själv i armen ofta för att fatta att det är sant. Sen vi flyttade in har vi haft diverse olika mottagningar. En del av den lite brötigare sorten och en del lite lugnare. Tro dock inte att detta varit jobbigt, det har varit helt på frivillig basis och då vi bott i kappsäck i över ett år så fanns det faktiskt ett litet behov av att få hem folk. Vänner och familj som varit här har överöst oss med beröm för vårt bygge och visst blir man glad att folk tycker att vi har det fint. Jag har bara så svårt att ta emot det., jag skäms på nåt vis. Visst tycker jag också att vårt hus blev bra, skam vore väl annat när vi ritat och funderat i ca 3 år. Men på nåt vis väger det ändå tyngst att det är ett hem...you know what I´m saying (för att citera 75 % av Ricki Lakes gäster när det begav sig).
Skulle väl kunna mala på här ett tag till...men nu när jag väl lyckats stänga av dvd´n kanske det finns skäl att göra annat än att sitta vid datorn...kanske skulle ta IPADen istället...;)
Som avslutning gör jag en självrannsakan. Jag tjatar på mina elever hur viktigt det är att ha en röd tråd...yea right Matilda..röd tråd var det ja...
På återseende..
M
