No12.blogg.se

På fredag är det besiktning av huset, därav lite dåligt med blogginlägg just nu. Delar med mig av en låt istället..

 

 

 

Kram M

 

Alla har vi våra kvalitéer, vissa fler än andra. Igår hade mamma handlat typ köttkorv och jag konstaterade att vi faktiskt åt det en del när Ellen var liten och att vi då hade rotmos till. Mamma berättade då att min kära lillasyster inte köper den där färdiga lilla korven från kyldisken som alltid bränner fast i grytan. Nä, syster gör eget rotmos! Då tänkte jag så här...hon är alltså fem år yngre än mig, (har visserligen gått hotell och restaurang)...men varför kan inte jag sånt??? Jag är glad om jag får till pulvermoset hyfsat (och eftersom familjen inte vill ha pulvermos, så är det mannen min som gör riktigt mos hos oss). Utöver sina cookingskills är hon även otroligt duktig på att baka (gjorde cupcakes till vårt bröllop bl.a.) och har en egen surdeg som heter Göte. Hon kan även sy, gjuta betongkrukor och göra helt fantastiska blomsterarrangemang (gjorde brudbuketten och alla andra blommor på vår dag). Hon kan dessutom en sak till...pimpa bloggar! Jag tycker alltså att det är lite snedvriden fördelning inom den Johanssonska familjen...på sin höjd kanske jag klår lillasyster i huvudräkning och fotboll!

 

Men men...jag är inte bitter... utan otroligt stolt över allt du kan och allt du åstadkommit i ditt liv hittills.

 

För lite drygt två år sedan överraskade jag syster med ett blomsterbud och på kortet till blomman stod det en emailadress (lite fyndig är jag ibland). Jag tror att hon nämnde detta i talet hon höll på vårt bröllop. Tänkte att jag kunde dela med mig...

 

Någon skrev en gång:

”En syster är dig alltid kär
ty hon finns för all framtid med
i de dyrbara minnen som du bär
närmast hjärtat”.

 

En dikt som den ovan, säger faktiskt allt.

Du min syster, finns med mig överallt.

Ida, vart har åren tagit vägen, när blev idag igår?

Vi färdas på en resa, framtiden är vår.

 

Som systrar vi är olika, men lika på nåt sätt,

Du är du och jag är jag, det är ju ändå rätt.

Vi inte alltid dragit jämt, rätt sällan är väl sant,

Men ju äldre vi blir känns det som att vi oftare tycker likadant.

 

Du har en av huvudrollerna i det som är jag,

och därför vill jag med dig dela en speciell dag.

Något du inte trott ska faktiskt ske,

så en sak vill jag dig be.

 

Den trettionde juli, ja om nästan ett år,

jag en gyllene ring på fingret får.

Så vid en enkel tillställning i en trädgård som grönskar,

finns det en sak som jag önskar.

Vill du vid min sida stå,

som min tärna, när jag och Johan på riktigt blir två?

 

                 Matilda

 

 

Än så länge är det nästan ingen som vet,

Så detta förblir vår lilla hemlighet.

http://youtu.be/dl8j0PKeGFI

 

 

Tillsammans med mina elever ska jag resa jorden runt. Denna fiktiva resa går ut på att vi dels ska lära oss om världesdelar och världshav och dels skriva olika sorters texter på vägen (packlista, dagbok, vykort, e-mail, berättelse, faktatext...) Eleverna har röstat fram ett land i varje världsdel som vi ska "landa i". Spanien, Egypten, Kina, Australien, Brasilien, USA och till slut Antarktis. Jag kom då på att vi kunde fråga min bästa vän J om hon ville Skypa med oss, den lille grisen ska ju åka till Australien, Nya Zeeland och USA.

Så idag har jag tillsammans med barnen skrivit ett mail till J och frågat henne om detta.  Någon elev tyckte att vi kunde fråga J om hon ville skicka bilder till oss och att vi kanske kunde önska lite olika saker. Här kommer önskningarna:

 

Frihetsgudinnan

"nya" World Trade Center

Stora Barriärrevet

" Om du ser nån Ferrari"

 "Nån klädaffär och kändis"

"Något stort fint vattenfall" 

Golden Gate

"Fina toaletter och en vulkan"

 

 

 Konstaterar att jag har världens bästa jobb!

Idag tipsade en elev mig om detta klipp..

...håll tillgodo och le!

 

 

 

Kram M

 

 

 

Ibland blir man nästan rädd! Var på väg hem från huset och hade precis messat en blid på vårt vardagsrum till syrran och en vän, när jag började tänka på en annan vän. Vi lärde känna varandra på lärarutbildningen och fann att vi var två ganska lika själar. Efter utbildningen höll vi kontakten, träffades inte ofta, men ändå. På en återträff berättade jag att jag skulle gifta mig, varpå hon säger något (med härlig ironi) om att hon trodde att hon skulle blivit bjuden. Det konstiga var att jag hade tänkt bjuda henne, men inte visste hur jag skulle förhålla mig till resten av gruppen. Jag skämtade antagligen bort detta härliga påhopp, men ångrade mig något ofantligt dagen efter. Jag skickade en inbjudan och skrev ett långt brev och förklarade mig. Som tur var tackade hon ja!

 

Hur som helst, efter bröllopet höll vi kontakten via facebook, men eftersom jag gjorde en storstilad revolt mot detta medium, försvann den enkla vägen att hålla kontakt. Jag vet att jag messade och bad om hennes mailadress, fick den såklart, men har inte fått tummen ur den där man sitter på.

 

Så idag, fem minuter efter att jag tänkt på henne, ringer hon! Tack snälla J.H för att du ringde!!!!

Saknar dig och ser framemot att träffa dig! Tummen är nu ur...

 

Kramar M

 

Ett foto från vårt bröllop...

 

 

Känner mig för tillfället som en marathonlöpare som har ett par kilometer kvar till mål, trött som f-n men ändå överlycklig att snart vara framme. När vi började det här "loppet" (som varat i mer än ett år) , så kände jag mig odödlig. Vet att jag sagt till många att om vi ska bli sisådär 90 år gamla så är det ju ingenting att leva såhär ett år eller så. Så i augusti efter att gården var tömd gick livet ganska lätt, trots att våra bostadsplaner grusades av Folkes åksjuka. När vi var halvvägs kände jag även då att det är fixar vi! Nu när vi är strax innan mållinjen så känns det som om jag ska trilla ihop i en skithög. Vi bor ju som ni alla vet (?) hos mina päron och utifrån förutsättningarna (flytta hem till mamma vid 30 års ålder, med familjen i släptåg + tjock labrador) så har vi det väldigt bra. Jag lagar hälften av all mat (eller kanske 25%), plockar hälften (kanske 40%) av all disk och dammsuger hälften (kanske 10%) av gångerna. Som ni förstår har vi det bra hos päronen. Vi har även under en tid huserat hos svärpäronen, även detta fungerade jättebra. Men känslan av att snart ha vårt egna igen är svindlande. I morse vaknade jag med magont och tänkte " jaha, nu kommer magkatarren som ett brev på posten". Denna självdiagnostiserade katarr, som antagligen var en svit av mammas goda husmanskost kvällen innan, försvann och det var bara att tuta och köra igen.

 

Oftast skrattar jag åt vår situation eller tänker att det finns miljarder människor som har det tusentals gånger värre. men ibland känner jag mig som gammal knölig ballong som luften har gått ur.

 

För att knyta an till min rubrik idag, så läste jag en kort krönika i HP om låten "The letter". Denna låt, som kom typ 1967 hyllades av skribenten och han skrev att den är " En minut och 51 sekunder musikaliskt guld". I slutet av 90-,  början av 2000-talet snöande jag och några friends in på de här gamla låtarna, Rosegarden, Brown eyed girl och även the Letter. Jag kunde lika gärna skrivit denna krönika själv....GO "The letter" GO!!

 

 

Avslutningsvis så trillade jag över denna dikt eller vad man nu vill kalla det...här kommer en del av den..

 

 

 

Vi har nu konstaterat att vi antagligen (med betoning på förhoppningsvis eller "jag dör om det inte blir så") kommer flytta in på höstlovet v.44. Känslan är obeskrivlig. Efter att ha bott i en gekåskasse (denna fenomenala påse borde få mer kred) i ca 7 mån så är jag/vi, mer än redo att flytta in. När jag säger att vi bott i en gekåskasse så menar jag att denna gula, ej så diskreta, jättekasse fungerat som resväska, kuddväska, tvättpåse, leksakslåda mm. Funderar på att rama in en och sätta på ett noga utvalt ställe i vårt hus. Detta för att inte vi ska glömma 2011-2012.

Jag var en snabbis i huset idag. Alla stenväggar är nu vita och mosaiken börjar ta form i den ena duschen. Varje gång jag är där blundar jag en kort sekund och ser allt framför mig. Känslan är obeskrivlig igen!

 

Hur intressant är det då att läsa om detta? Vissa tycker säkert att det är spännande att läsa om denna koloss till hus som vi smällt upp i slöinge, andra läser säkert hellre om annat. Dock är problemet sådant att min lilla hjärna på ca 1,4 kg består till ca 6 hg hus, 6 hg jobb och resten av min hjärnkapacitet går till att få barnen i säng och i gång, hela, rena och mätta. Läxor ska vara gjorda och leksaksdagar ska kommas ihåg. Jag skulle kunna ägna min härliga arbetsplats lite mer, men det bär mig lite emot när man jobbar med barn. Men dyker det upp nåt, så skriver jag.

 

Om denna blogg fortfarande lever efter inflyttningen, så lovar jag att bredda min repetoar något.

 

Lev väl!

 

/M

 

Psst... läste ett roligt citat idag: " Jag må vara full fröken. Men imorgon är jag nykter och du är fortfarande ful."

Winston Churchill